Hoppa till huvudinnehåll

Nu har vi stängt, öppnar igen 2022

Känsö karantänstation

Att använda sig av karantän är ett gammalt fenomen. Under medeltiden förstod man att det hjälpte att stänga städer för att hindra smittspridning men det påverkade ju handeln negativt. Eftersom sjöfarten stod för en stor del av handeln och kontakten med omvärlden, uppstod idéen att skapa en karantänstation för skeppen.

Redan på 1400-talet inrättades en karantänstation utanför Venedig där man ville isolera de inkommande fartygen från sjukdomsdrabbade hamnar. Man visste dock inte hur länge eftersom man inte hade någon kunskap om sjukdomarnas inkubationstid. När man till slut bestämde en tid för karantänen utgick man från bibelns heliga tal 40 eftersom det enligt kyrkan krävdes det fyrtio dagar för att rena sina synder. Ordet karantän är inlånat från franskans quarantaine som betyder fyrtiotal, fyrtio dagar.

Akvarellmålning Känsö karantänstation
Akvarellmålning Känsö karantänstation

1770 kom information till Sverige om att pest härjade i turkiska hamnar. Kommerskollegium rådgjorde med läkare som föreslog karantän av inkommande fartyg. Flera öar diskuterades som lämpliga platser för en karantänstation men till slut valde man Känsö. Platsen uppfyllde alla krav, den låg nära inloppet, hade en trygg hamn och var obebodd.

I maj 1771 var anläggningen färdig. Men redan året därpå lades karantänstationen ned. Därefter användes Känsö bland annat som sillsalteri.

1804 bestämmer man sig för att bygga en permanent karantänsanstalt på Känsö. Orsaken var den ökade risken för gula febern (en tropisk infektionssjukdom där viruset förs vidare av myggor), att Sverige handlade med smittade länder och att man kommit på ett sätt att förstöra smittämnen, nämligen genom att utsätta varorna med mineralsura rökningar.


Amiralitetsläkaren Pehr Dubb kallades in som medicinsk expert. Han ville bland annat att sjukhusbyggnaderna skulle vara isolerade från varandra och från omgivningen. Även varorna skulle man kunna isolera. Lösningen blev att husen byggdes på konstgjorda öar.

Bild på ett hus på en ö. Vatten i förgrunden, huset i bakgrunden. Huset är ett pestsjukhus.
Pestsjukhuset. Hit tog man patienter som man misstänkte hade drabbats av allvarliga sjukdomar.

Fortifikationskaptenen Jakob Forsell utsågs till byggledare och 1819 stod byggnaderna klara. På de konstgjorda öarna stod då två sjukhusbyggnader, ett pestsjukhus och ett observationssjukhus i rad. De var omgivna av var sitt magasin där man kunde ta in varor för lagring och för smittrening. Längst ut vid bryggan låg parloiren. Här kunde patienter ta emot besök utan att personerna kom i kontakt med varandra. Byggnaden hade två separata ingångar och inne i rummet fanns en murad ränna tvärs över golvet med järngaller på båda sidorna. Rännan delade rummet i en västlig ren avdelning och en östlig oren del. I rännan eldades det med svavel då svavelrök ansågs smittrenande, så man fick prata genom en rökridå. I gallret fanns två små grindar för att utbyta dokument samt plats för kärl med ättika för att rena dokumenten. Pestsjukhuset hade ingen kaj utan det fanns ett valv under huset dit man rodde den sjuke. Den sjuke hissades sedan upp genom en lucka i golvet.

Parloir. Bild på ett liten stuga med en gräsmatta framför. Till höger ser man vatten.
Parloiren. Samtalshuset där besökare kunde prata med de som var intagna i karantän.

Redarna var skyldiga att förse sina fartyg med bland annat rökningsattiraljer, en svart koleraflagga, och en blecklåda för dokument. Ett karantänspliktigt fartyg som närmade sig Känsö fick hissa den svarta karantänsflaggen och lotsen fick inte gå ombord utan visade vägen till Känsö. När skeppet ankrat upp kom karantänsmästaren upp vid lovartssida (det håll från vilket vinden blåser) och förhörde skepparen om resan, om någon har varit sjuk och vilka varor de hade. På en stång räckte man över en blankett med dessa frågor som skepparen och styrman skriftligen besvarade och sedan fuktade skepparen blanketten med ättika och lade den i en blecklåda. Lådan sänktes ner i vattnet utefter skeppssidan där karantänsmästaren fiskade upp lådan. Man tog sedan på sig vaxdukshandskar för att öppna man lådan, ta ut dokumenten med tång och röka pappret. Därefter seglade karantänsdrängen till Göteborg så att kommissionen skulle kunna granska dokumenten och fatta beslut ifall fartyget måste sättas i karantän eller ej.

Vit byggnad i bakgrunden till vänster där karantänmästaren bodde. vatten i förgrunden.
Karantänsmästarens hus. Huset var vitmålat på de sidor som syntes från havet och rödmålat mot land. Det berodde på att den vita oljefärgen var dyrare än den röda.

Under många perioder var det lugnt på Känsö. Men år 1831 fick kommerskollegium den oroande informationen om att staden Polangen i Litauen var kolerasmittad. Under tre år fördes strikt kontroll gentemot alla fartyg. Inget fartyg kom utan att Känsö fick veta det. I mars 1834 fastslog kommerskollegium att kolerarisken var över. 26 juli samma år kom koleran till Majorna i Göteborg och på två månader dog ungefär en tiondel av Göteborgs befolkning.

Synen på vården av smittsamt sjuka förändrades i och med upptäckten av bakterier och medicinska framsteg. Man byggde särskilda epidemisjukhus, byggda för isolering av sjuka och med personal utbildad i konsten att skydda sig mot smitta. Känsö stängdes 1934. 

Byggnaderna är sedan 1939 statliga byggnadsminnesmärken. 

Känsö är numera militärt skyddsobjekt vilket gör att ön är tillträdesskyddad. Ingen får gå iland utan särskilt tillstånd från Försvarsmakten.

Kniv med långt skaft
Varornas förpackning revs upp med knivar eller krokar. Därefter la man varorna i en bastuliknande anläggning. Här ”renades” varorna med klorgas som framställdes av brunsten och saltsyra.
Fyra dokumenttänger ligger ner. Användes för att hålla smittfarliga handlingar.
Dokumenttänger. Användes för att hålla smittfarliga handlingar.