M/S Bullaren

Planen var att Bullaren skulle levereras i februari 1917, men materialbristen under första världskriget gjorde att varvet inte kunde färdigställa henne förrän den 27 juni 1918.

BULLAREN inför provresan utanför Götaverken i juni 1918.

Tidiga år och första resorna

Förste befälhavare ombord var kapten O.E.W. Huldtgren. Kort efter leverans gav sig Bullaren ut på sin jungfruresa till New York och tillbaka till Göteborg. Därefter följde långfärder till Sydamerika, bland annat med anlöp i Buenos Aires och Bahia Blanca, innan hon återvände till Sverige. Under sina första år trafikerade Bullaren både Nord- och Sydamerika samt europeiska hamnar.

Dan Broström, Hugo Hammar och Gunnar Carlsson ombord på lastfartyget BULLARENS provresa 27 juni 1918. Broström var styrelseordförande och Hammar verkställande direktör i Götaverken, som byggt BULLAREN. Carlsson var verkställande direktör för Rederi AB Transatlantic, som var fartygets beställare.

Fotografiet taget 1918–1919 under första världskrigets sista år.

Andra världskriget – en resa som förändrade allt

I april 1940 befann sig Bullaren i den skotska hamnen Methil för att ta ombord kol till Sverige. Men när Tyskland samma månad invaderade Norge och Danmark och spärrade av Skagerrak, tvingades fartyget att omdirigeras till Bordeaux i Frankrike. Där planerades hon att gå in i ett 6 månader långt charterkontrakt för Mission Francais de Transport Maritimes. När franska myndigheter lastade ombord krigskontraband avsett för Casablanca vägrade den svenska besättningen att avgå. Fransmännen gjorde försök att ta ut Bullaren från Bordeaux sedan den svenska besättningen avmönstrat. Men fartyget drabbades av maskinproblem och efter några dramatiska händelser ombord tog sig Bullaren åter till kaj och lasten lossades. När tyskarna intog Bordeaux i juli 1940 förklarades fartyget pristaget.

Under tysk flagg

Som tyskt krigsfartyg fick Bullaren en ny och utsatt roll. I juli 1941 bombades hon av brittiskt flyg utanför Dunkerque och sattes avsiktligt på grund för att inte sjunka. Hon bärgades och reparerades provisoriskt innan hon skickades till Seebeck Werft i Wesermünde, där hon byggdes om till ubåtsmoderfartyg. Därefter tjänstgjorde hon som moderfartyg för två olika ubåtskommandon. År 1943 övertogs hon av Torpedoskolans huvudkommando i Travemünde, och 1944 döptes hon om till M/S Tanga under rederiet John T. Essberger.

Efterkrigstiden

När kriget avslutades 1945 togs fartyget som krigsbyte av Storbritannien, som erbjöd Transatlantic att återta henne – ett erbjudande rederiet avböjde. I stället tilldelades Tanga återigen rederiet Essberger 1947. Efter omfattande reparationer sattes hon i trafik år 1950. Fartyget såldes 1953 till Woerman Line i Västtyskland och därefter 1961 till Charles M. Willie & Co i Cardiff, under registrering för Panex (Overseas) Ltd i London. I samband med detta fick hon sitt sista namn: M/S Pamaru.

Slutet

Under en resa till Tokyo med järnskrot drabbades Pamaru av maskinhaveri utanför Sri Lanka. Hon bogserades först in till Colombo och därefter vidare till Japan, där lasten lossades i Tokyo innan fartyget fördes till Onomichi för upphuggning i april 1962.

Kapacitetsplan/generalarrangemang