Hoppa till huvudinnehåll

Nu har vi stängt, öppnar igen 2022

Med sjömännens egna ord


I Sjöfartsmuseet Akvariets arkiv finns det många berättelser om och av sjömän. De flesta berättelserna handlar om olika upplevelser till sjöss som hände i deras ungdom på 1800-talet. På den här sidan har vi valt ut några exempel. Citaten är något redigerade och förtydligade för att göra dem lättare att läsa, men vi har behållit äldre stavning och fackuttryck.

Oskar Andersson och försöken att runda Kap Horn
Arbetet på ett segelfartyg kunde vara mycket hårt och något av det svåraste var att runda Kap Horn i västgående riktning eftersom de många stormarna där nästan alltid blåser österut. Oskar Andersson var en sjöman från Haga i Göteborg som kom att arbeta på stora engelska och amerikanska segelfartyg på 1890-talet. Här skriver han drygt 40 år senare om svårigheterna i ett försök att runda Kap Horn 1892:

”Vi är snart vid ’Hornet’. En vakt [fyra timmar] till [så hade vi] passerat det men tjockan kom, sedan kom vestan med storm, den ena stormen efter den andra. Vi har ej något annat att vänta. Det är höstmånad [på södra halvklotet] februari, vi fick ligga der nere och brottas med stormarna i 10 veckors tid. Vi har lagt henne för stormsegel, tre undre märs refvad, öfvra märs på storen [och] focken, klyfvaren [och] stormspanker [vi har bara uppe] 8 segel av [sammanlagt] 33 stycken som vi för, våt är hon det står vatten från för till akter, det ena brottet efter det andra får hon öfver sig, på däck kan vi ej vara, akter på halfdäck är den enda plats hon ej har över sig brott. Däckshusen är vi rädda skall gå öfverbord, vi har flyttat våran bostad under backen [främre delen av fartyget] men hon gräver näsan inunder i denna grofva sjö som hela världshafvet kan vräka upp i höjd. Så går dagar och nätter: sätta segel bärga segel passa varje chans vi har att komma rundt. Ingen ro natt eller dag, genomvåta, ingen eldstad att torka våra kläder, sur vakt efter vakt, kom man ut på däck från backen blev man genomvåt. Mången gång tänker jag, att man stod ut med det lifvet, det mest hårda man kan vara ute för, då känns det skönt att sitta i sitt lugna hem och nerskrifva dessa minnen man har gått igenom. Man glömmer så lätt, bäst så. Vi hade en brygga från för till akter ingen fick gå på däck, men en blev spolad överbord. Vi hade mist en man: det känns [med] en man mindre, sista resan hade… fyra man [spolats] överbord som blef borta. Hon rullar den ena relingen efter den andra under och tar den ena sjön efter den andra öfver sig”

Efter 10 veckor lättade vädret och man kunde slutligen ta sig runt Kap Horn för den vidare färden mot San Francisco.

Ett segelfartyg på ett stormigt hav.
Fartyget på bilden är inte samma som i berättelsen. Foto: Sjöfartsmuseet

Oskar Andersson och sången
Oskar Andersson var en sjöman från Haga i Göteborg som kom att arbeta på stora engelska och amerikanska segelfartyg på 1890-talet. Här skriver han om shanties – taktfasta arbetssånger som man sjöng ombord när man arbetade tillsammans för att tex lätta ankar eller sätta segel. Andersson hade aldrig lärt sig skriva på engelska utan stavade på svenska.

”En ligger i sin koj och hör när de sätter segel, hör deras sång till fallen när seglet sträckes, sång till varje fall och skot. Varje vakt har sin chantisman eller försångare och sedan faller alle man i under halning. Till Royal & Bram-fallen sjunger vi ”Blådeman down”, ”Bolli Boys blå visky for mej Jony ”eller ”Rolling Kotten för Baltimore, Roll Boys Roll”. Rundt kapeln när vi lättar ankar sjunger vi ”Glori Halleluja… gå marchen round” på hemgående ”Rolling hom his Mary England”. I storm och solskensväder hörde vi sång.”

Sex sjömän på ett fartyg. Svartvitt foto.
Sjömännen på bilden är inte samma som i berättelsen. Foto: Sjöfartsmuseet.

John Laurentz och snapsarna
Till sjöss på segelfartygen kunde alkohol fungera som ett belöningsmedel för gott arbete. John Laurentz gick till sjöss på 1860-talet och kom att arbeta många år på oceanerna. I hans bevarade dagboksanteckningar finns noggranna noteringar om snapsar han fick och inte fick:

”Den 26 [juli 1866] gingo vi från West Hartlepool, plenty trubble hela dagen. Makrillfisket går bra, vi fingo en snaps”… ”Min födelsedag den 29 [mars 1867] förgick utan en enda snaps”… ”Den 29 [augusti 1867] slagtade vi vår gamle Hans [skeppsgrisen?] och fingo slagtsupen”… ”Den 14 [november 1867] hade vi lasten ute, 12 697 säckar, vi hurrade och fingo en Olle [snaps]”… ”Luciadagen blev utan förfriskning”, ”Den stora dopparedagen voro vi på long. af Cap Agulhas, vi fingo spiritus” osv…

Foto på en snapsflaska med en linjal framför.
Flaskan på bilden är inte samma som i berättelsen. Foto: Göteborgs stadsmuseum.

Iwan Aminoff och våldet ombord
Att vara jungman, dvs tonåring och nybörjare ombord, kunde vara en brutal upplevelse. Pennalismen kunde vara stenhård. Iwan Aminoff gick till sjöss på 1850-talet och har berättat om sin första resa med fartyget STOCKHOLM till Ostasien 1854: 

”Wisserligen slogo mig matroserna mig farligt och knappast fanns wäl [en fläck] på min kropp så stor som min hand, som ej var blåslagen… ’Du din satans baron skall hafwa stryk, ty du kommer att slå många’ var matrosernas vanliga yttrande då de slogo mig” Men en dag slog han tillbaka: ”…en dag när de som vanligt åter slogo mig… jag fick tag i en hammare och slog en matros i pannan dermed. Han föll som en slagtad oxe och dermed började en förfärlig kalabalik. Nästan alla överföllo mig, barn som jag var”. Aminoff fick då hjälp av en stor och stark matros som tog honom under sitt beskydd ”och från den stunden var det jag som slog, om någon muckade mot mig och jag fick jämförelsewis ett himmelrike ombord”. Iwan Aminoff ligger begravd på Mariebergs kyrkogård i Majorna.

Iwan Aminoffs gravsten.
Iwan Aminoffs grav. Foto: Sjöfartsmuseet

Oscar Andersson och fritiden ombord
Det var inte alltid hårt arbete ombord. Under lugnare perioder kunde sjömännen njuta av vädret och pyssla. Oskar Andersson var en sjöman från Haga i Göteborg som kom att arbeta på stora engelska och amerikanska segelfartyg på 1890-talet. Han har beskrivit dagar i passaden (områden med stabila, varma vindar som innebar ett minimum av arbete) ombord på ett seglande fartyg på 1890-talet:

”Livet i passaderna är sjömännens paradis, smekande vind godt i värmen. Natten med sin stjärneprakt ett ljushav af skönhet som blott södern kan få fram… Det är nog sant att tropikerna kallar på en ibland, med en vemodig tanke längtar man dit ner till sol och stjärneprakt, vinden blåser med 6 knop styrka, det är blott att tajta brassarne annars går hon sin väg fram… då ses löpande rigg öfver, allt som det är något fel på det skall lagas och göras nytt det måste hålla när vi kommer ner till Hornet [Kap Horn, känt för sina svåra stormar] … 5:30 på eftermiddagen är arbetet slut för dagen, då klaras däck opp. Det mörknar fort här nere: det skymmer vid 6-tiden och 6:30 är det mörkt. Fria vakten i passaden, när det är för varmt att sofva om dagen, då arbetas det, man ser öfver sina kläder, de lagas om man har några, annars får man köpa i slabbkistan [en slags fartygsbutik] men de äro mycket dyra likaså med tobak och tändstickor. Bibliotek har vi aktern, bara att låna. Här göres modeller, riggas fartyg, sättes in fartyg i flaskor, skäres fotografiramar”

Bild på ett flaskskepp. Ett litet skepp i en flaska
Flaskskeppet på bilden är inte samma som i berättelsen. Foto: Sjöfartsmuseet.

Bild: (Sjömän 5) Flaskskeppet på bilden är inte samma som i berättelsen. Bild Sjöfartsmuseet.

Carl R Sjöström och kroglivet iland
Att komma iland och roa sig för sina surt förvärvade pengar var något som sjömännen såg fram emot. Oftast kom de inte längre än till hamnkvarterens krogar. Carl R Sjöström arbetade ombord på svenska och engelska segelfartyg på 1890-talet och har berättat om detta. Han hymlar inte om sjömanslivet iland, men gör heller ingen stor sak av det: han talar om att de när fartyget skulle lämna Kapstaden ”Tog adjö av bekantskaper” eller när det kom till London hösten 1899 ”var vi inte bättre än några andra sjömän, men inte sämre heller”. Han skriver också om hur svårt det kunde vara att hålla i sina ihoptjänade pengar iland: 

”…efter att ha legat 6 veckor i London…var det inte mycket kvar av kovan…utan när dom fått njuta av den vitgula skottska drycken på West India Dock Roads här omnämnda förlustelseställe och der möjligen var några shilling över, tog dom allestädes närvarande systrarna, som dom så gerna ville vara så länge kovan räckte, när den var slut var det i de flesta fall slut med den förut mycket åtråvärda släktskapen, hand om vad som var kvar… alla fick vi betala våra läropenningar, en del hade roligt på sitt vis…” Han preciserar inte närmare vad umgänget med ”systrarna” gick ut på.

Människor står och kollar in i kameran på en krog i Göteborg.
Interiör från en krog i Göteborg på 1880- eller 90-talet. Krogen är inte samma som i berättelsen. Foto: Göteborgs stadsmuseum.

Uno Qviding och nyktrare nöjen
Även de sjömän som ibland besökte hamnstädernas glädjekvarter gjorde ibland också annat: sjömän promenerade i parker, besökte sevärdheter och museer, gick på teater, köpte souvenirer och längre fram i tiden tog de foton om de hade en kamera. De turistade helt enkelt. Uno Qviding (1865-1934) från Karlskrona skrev under sin tid till sjöss på 1880-talet många brev hem till sin mor. I ett av de tidigare breven, daterat 21 februari 1882 i Bremerhaven, berättar han om hur han och 1:e styrman var ointresserade av supandet och alltid brukade göra annat tillsammans: 

”Förste styrman är så snäll och hygglig mot mig. Han och jag hafva varit mycket tillsammans, borta och dansat samt på konserter, och det är så roligt då man går med en civiliserad karl, som jag kallar det för, ty de andre äro bara bönder, som endast vill gå och supa. Derföre går jag och Emil Elter alltid tillsammans.”

Målning Stora Teatern i Göteborg. kanalen syns framför huset. 1800-tal.
Stora Teatern i Göteborg på 1860-talet. Kanske gick några sjömän dit ibland. Foto: Göteborgs stadsmuseum.

Djuren ombord
Ombord på segelfartygen fanns nästan alltid husdjur. Även om djuren var menade att ätas upp kunde de ändå bli en slags kamrater som man döpte och kunde skämma bort genom att sticka till dem en extra matbit eller så. Ombord på ett fartyg med snålt tilltagna utrymmen kunde den fysiska kontakten med husdjuren fylla en viktig funktion, men vi har inga exempel bevarade på sentimentalitet när det var dags att slakta dem. Snarare tvärtom.

John Laurentz kommenterar 1868 mathållningen på Atlanten: ”En dag fingo vi hönssoppa på vår gamle Börje, han var ganska seg.” Nästa gång var det grisens tur: ”En dag slagtade vi miss Steinmertz”. 

Men det är klart att det var skillnad på olika djur:

Carl R Sjöström skriver om en katt som han tydligen hade hjälp av när han vaktade lasten nattetid när man låg i hamn i London julen 1899: ”Med min fyrbente följeslagare kissen som troget var med hela tiden, var överallt och nosade, en hund kunde inte gjort det bättre, så ibland gick vi in i kabyssen, der jag alltid hade en godbit för kisse. Hon var glad för sardiner och jag köpte när iland, så förrådet räckte, för kisse skulle ha sitt. Det var ett klokt djur för att vara katt. Den dag vi mönstrade av satt jag och kelade med henne tills vi lemnade fartyget, det var en kär vän på fyra ben.” 

Apa ombord ett skepp
Apa ombord på ett fartyg på 1950-talet. Foto: Sjöfartsmuseet.