Hoppa till huvudinnehåll

Det nya museet öppnar 2022

Sjökapten Thorsten Larsson

Sjökapten Thorsten Larsson föddes 1861 i Åmål. Efter sin konfirmation 1877 mönstrade han på barken ARGO som jungman och jobbade under de kommande åren på olika ångare. 1888 emigrerade han till Amerika och ägnade sig åt fotografering, men återvände till Sverige 1892. Från 1897 var Thorsten i Kongotjänst och arbetade som befälhavare på en passagerarbåt på övre Kongofloden en kortare tid och sedan som lotschef på nedre Kongofloden. Efter ytterligare en vända mellan Europa och Kongo återvände han 1905 till Nordamerika, där han bland annat arbetade som sjukgymnast i Kanada samt som fotograf, byggnadssnickare, målare och spårvagnskonduktör i USA. Thorsten hade en fotoateljé i San Fransisco, men denna förstördes vid den stora jordbävningen och efterföljande stadsbrand 1906. Han skadades allvarligt och låg på sjukhus.

Oljemålning på fotografi, Kapten Larsson
Oljemålning på fotografi, Kapten Larsson.

Thorsten återvände en tredje gång till Kongo 1908. Landet var nu en koloni ”ägt” av belgiska staten istället för Kung Leopold II. Han var inte anställd av stadsmakten utan av ett företag kallat Compagnie Industrielle de Transit au Stanley Pool och arbetade främst som befälhavare på en passagerarbåt som gick längs med övre Kongofloden, mellan Leopoldville och Stanley Falls. 1909 lämnade han Kongo på grund av sjukdom. Efter detta jobbade han som befälhavare på svenska skepp och båtar. 1917-1919 konstruerade han ett motorskepp i trä (i en tid då stål var det trendiga och rätta) och blev befälhavare på den båten fram till 1923.

Le Bateau Hôpital, Belgiska Kongo. En gammal flodångare används som sjukhus.
Le Bateau Hôpital, Belgiska Kongo. En gammal flodångare används som sjukhus.

Thorsten avled 1945. Hans stora samling etnografiska föremål, främst insamlade under hans tid i Kongo, skänkte han till Sjöfartsmuseet och Göteborgs Etnografiska Museum (nuvarande Göteborgs Stadsmuseum). Flera av de etnografiska föremålen har senare överförts till Världskulturmuseet i Göteborg.
 
Kongofristaten
Kongofristaten var ett europeiskt kolonialiseringsprojekt som inleddes under 1800-talets andra hälft. Projektets frontfigur var den belgiske kungen Leopold II. Livsnerven i Centralafrika hade under lång tid varit Kongofloden. Möjligheten att kunna använda den som transport- och kommunikationsled var avgörande för hela kolonialiseringsprojektet. En av de faktorer som gjorde det möjligt att nyttja floden var ångkraften. Flodfart och ångmaskiner krävde personal med specialkompetens och vid den här tiden var det ont om sjöfolk med rätt sorts kompetens i Belgien. Leopolds kolonialadministration sökte efter folk i andra stater och hittade en betydande del av sin personal i de skandinaviska länderna.


Den här tiden i Sverige präglades av arbetslöshet och emigration – men också av modernisering och framtidshopp. Många svenskar, inte bara sjöfolk, tog chansen och sökte anställning i Kongofristatens tjänst. Förhållandena i Kongofristaten var grymma mot ursprungsbefolkningen som i praktiken levde som slavar för att skaffa fram de råvaror som kolonialherrarna krävde. Förhållandena för de europeiska sjömännen som arbetade på Kongofloden krävde också sina liv i olyckor på den nyckfulla floden, med många vattenfall och ständigt flyttande sandbankar som kunde växa upp och försvinna under en natt, men också alla de sjukdomar som man kunde dra på sig och aldrig återhämta sig ifrån. Det är inte för inte det kallas ”Den vite mannens grav”.